På Facebook finns en grupp som strävar efter att lyfta fram ett ärligt och brett vetenskapligt perspektiv på narkotikaområdet, Centrum för Narkotikavetenskap. Det är ett friskt grepp på narkotikadebatten, som annars tenderar att bli väldigt ideologiserad för att inte säga ”statskontrollerad”. Gruppen bildades bl a av cyberfilosofen, debattören, artisten och kändisen Alexander Bard. Mr Bard har jag ibland haft småsynpunkter på då han kan småslarva med fakta, men om något har han den stora förtjänsten att vara såväl orädd som passionerad. Och om man ska komma någonstans är det rätt bra kvaliteter, för komma någonstans behöver narkotikaområdet om vi inte ska fortsätta att ha en trist utveckling med ständigt ökande dödsfall och ökande problem/lidande. Om området inte är utsatt för debatt kvarstår status quo, och det är en utveckling ingen humanist kan gilla.
Häromdagen slängde Bard ut en brandfackla genom att lägga ut denna text på CNV:
”CNV sysslar med att sätta välbehövlig vetenskap till det i Sverige märkligt inflammerade ämnesområdet narkotika och narkomanvård och därmed även göra oss av med destruktiva lögner och fördomar. I detta arbete jobbar vi utifrån skademinimeringsprincipen som alla i CNV accepterar som gemensam utgångspunkt. Nu skulle jag även vilja sätta fart på historievetenskapen inom CNV och undrar varifrån idén kommer om att knarkande i sig alltid är av ondo? Skademinimeringsprincpen innebär att allt knarkande som är skadligt för brukaren och brukarens omgivning ska minimeras eller elimineras. Men skademinimeringsprincipen innebär också att allt brukande som inte skadar brukaren och brukarens omgivning (eller till med upplevs som positivt för brukaren) förtjänar att försvaras och då måste även vi i CNV vara beredda att göra detta (eller snarare ge dessa brukare röst).
Så varfrån kommer myten om att ett sådant rekreationellt icke-destruktivt brukande inte kan eller får finnas? Vem hittade på den myten och i vilket syfte? Och varför attackerar vi inte denna den största lögnen eller det största mörkandet inom den svenska narkotikapolitiken? Vart har brukaren (inte missbrukaren) tagit vägen? 95% av alla narkotikakonsumenter är ju brukare och inte missbrukare. Är detta 2014 år stora fråga för oss? Kanske dags för brukare att komma ut som bögar och flator en gång gjorde?”
Om vi struntar i att siffran 95% är aningen för hög, individer som utvecklar ett problematiskt förhållande till narkotika är lite högre än 5%, men det är inte så långt ifrån så är det ett korrekt konstaterande som Alexander Bard gör. De allra flesta, en extrem och överväldigande majoritet, av de som använder narkotika får inte problem eller några skador p.g.a det, förutom i ett land som Sverige som har den extrema lagstiftningen att du blir kriminell så fort du intar ett narkotiskt ämne utan läkares ordination och att du därför riskerar problem juridiskt. Och som tillägg till det juridiska finns de sociala problemen, risken att förlora arbete, körkort etc till följd av kriminaliseringen. Dessutom finns den stora risken, med stora problem till följd, som handlar om den sociala stämplingen och stigmatiseringen, vilket är något som Alexander Bards debattinlägg indirekt sätter fokus på, den stämpling som narkoman/narkotikaanvändare innebär i dagens samhälle skapar i sig onödiga problem.
Jag har länge hävdat att ingen debatterar stämplingens skadliga effekter, och det finns definitivt inga som helst skademinskande åtgärder från samhällets sida kring denna aspekt, snarare tvärtom så försöker samhället arbeta preventivt mot narkotikaanvändning genom att öka stigmatiseringen (t ex med hjälp av generaliseranden kring möjliga skadeverkningar). Det, tillsammans med mångårig likartad verksamhet från dels det offentliga Sveriges kampanjer mot narkotika och dels olika intresseorganisationers (läs särskilt RNS och andra Bejerotska påfund), har lett till att såväl offentliga institutioner, deras personal, och svenskar i allmänhet har ogrundad, orättvis och osaklig, negativ inställning till individer som använder narkotika.
Det är en sak när medelsvensson uttrycker dessa negativa åsikter, och det är bara att läsa random nyhetsartikel med kommentarsfunktion som berör individer med (problematisk) narkotikaanvändning för att ta del av dem, som tur är kan man ju som individ välja att inte ha med sådana människor att göra men det blir mer problematiskt när dessa individer innehar tjänster som påverkar andra. Det går till och med att argumentera för att det är något som i praktiken förlänger och förvärrar missbruksproblematik. Och därtill det allvarliga i att det skadar och orsakar lidande för människor, något som vi som humant samhälle borde sträva bort från.
Låt mig ta några privata exempel på hur denna stigmatisering fungerar. Ett exempel är i rekryteringssammanhang. Just negativa attityder i samband med rekryteringar stötte jag på tidigt under min ”utanförskapskarriär” då jag med ett relativt kort hål i mitt CV försökte komma tillbaka till arbetslivet. År 2001/2002 sökte jobb intensivt efter att 1998/1999 ha lämnat en avancerad befattning, och självfallet kom intervjuerna in på vad jag gjort under detta glapp. Det innebar att på ett par år gick jag från att vara en av 100 utvalda ”framtidens chefer” inom en koncern med 20 000 anställda till att få frågor om jag kunde garantera att jag inte skulle börja knarka igen, förmodligen utifrån okunskap och felaktig föreställning om att missbruk är en sjukdom. Och Arbetsförmedlingen ville att jag skulle bevisa att jag kunde hålla tider och sköta ett jobb (läs ”praktik på verkstad”), förmodligen utifrån fördomar om hur ”missbrukare” är. Och så har det fortsatt med helt osakliga och ogrundade negativa åsikter/”personlighetsdrag” som påförts mig utifrån en fantasi/generaliserad bild om hur en narkotikaanvändare är och uppför sig.
Grunden till ovanstående är myter, mediabilder, okunskap, överförande av några individers beteenden på andra etc (allt detta som kallas stigmatisering), i stället för vetenskapligt baserad information om vad som kännetecknar en individ som använder narkotika och om man kan generalisera personlighetsdrag och beteenden utifrån den gemensamma nämnaren narkotika. Själv kallar jag sådan generalisering för diskriminering, men tyvärr har Sveriges politiker i den lagstiftande församlingen riksdagen varit noga med att i förarbeten i lagen om diskriminering explicit undanta just individer med missbruksproblematik… För att fortsätta de privata exemplen blev jag medveten om det när jag för några år sedan försökte få rätt mot Mälardalens högskola som underkände mig på en kurs (inom ramen för min utbildning vid Missbrukarvårdsprogrammet) på lite märkliga grunder kring närvarostatistik (som för övrigt förfalskades under processen från att jag lämnade in närvaron till den blev en del av ett dokument i överklagandeprocessen hos högskoleverket).
Under den aktuella kursen drabbades jag av en autoimmun sjukdom, det var en väldigt jobbig period där jag bl a fick göra cancerundersökningar under utredningen, bl a prostata då ett besvär jag hade var behov av jämförelsevis täta toalettbesök (listas som symtom på den sjukdom som det senare visade sig att jag hade). När det blev diskussion om frånvaron ville läkaren prata med lärarna för att förklara sjukdomen och de olika testerna (som tog några dagar att utföra såväl praktiskt som psykiskt). Det ville inte de tre lärare som var inblandade från högskolan utan skrev i inlägget till Högskoleverket i stället något om att ”Magnus har haft en för hög frånvaro samt upprepade toalettbesök, han har också en bakgrund med missbruksproblematik”, ungefär som att det var det (att jag nog knarkade på toaletten) som det hela handlade om, inte att jag hade problem med en svår sjukdom (och i samtal med den ansvarige läraren meddelande han att han aldrig med gott samvete skulle kunna släppa fram mig för att arbeta med missbrukare, och tänk så rätt han fått…). Men att utan några som helst bevis, enbart utifrån min bakgrund, anklaga någon på detta vis är ingenting annat än diskriminering utifrån stigmat om vad okunniga lärare tror att missbruk handlar om, och konsekvensen av underkännandet blev 22,5 uteblivna högskolepoäng.
För att fortsätta med exemplen, ovanstående sjukdom behandlades med medicinering som inte var helt enkel och som en effekt fick jag under en period stora sömnproblem. När jag kontaktade vårdcentralen om det och bad om hjälp med sömnen fick jag inga sömntabletter som fungerade, med hänvisning till min journal med missbruksnoteringar. Att vården utgår från att en individ med ett missbruk bakom sig skulle missköta en medicinering (alt inte ha samma rätt till medicinering som vem som helst annars) är inget annat än diskriminering utifrån felaktiga föreställningar om hur ”(fd) missbrukare är”, dvs stigmatisering. Till slut fick jag dock mina sömntabletter efter 2 ”sömnlösa” katastrofmånader och en ”incident” på vårdcentralen, och självfallet skötte jag medicineringen…
Stigmatiseringen kan också få följder på vilket bemötande man får. Vid ett tillfälle fick jag från en läkare, inför flera vittnen, höra ”Jag vill inte betala skatt för sånna som dig”, något som han knappast hade kunnat yttra om det inte handlade om vilken syn han hade på individer med missbruksproblematik.
Vid ett annat tillfälle blev jag LVM-anmäld av en socialnämndspolitiker som läste min dåvarande blogg (som hade en annan inriktning då av slaget mer privat dagbok med rätt mycket beskrivningar av en aktiv narkomans vardag), det ledde till att socialjouren kopplades in och började besöka mitt hem så missbruket var mer än väl dokumenterat. Till slut gav jag med mig och gick med på behandling, på avgiftningen på sjukhuset togs drogtest via urinprov. Resultatet av det drogtestet visade enbart cannabis, men mätvärdet var för högt för att skrivas ut (som det senare skulle visa sig efter det som hände), avdelningens sjuksyster ringde till socialsekreteraren och angav felaktigt att det inte fanns några droger i urinprovet varvid socialsekreteraren ringde upp mig och inledde samtalet med frågan om jag var psykiskt sjuk eftersom jag hittat på ett missbruk. Självfallet hade inte socialsekreteraren glömt bort vad som i övrigt kommit fram under LVM-utredningen, men förmodligen ansåg hon att ett sånt bemötande var okej givet omständigheterna.
Som ett tredje exempel på bemötande, åter igen den kurs vid MdH som jag underkändes på, så gjorde jag praktik inom en del av Eskilstuna kommuns ”missbrukarvård”. Min handledare förklarade att en del av de inskrivna vid enheten för praktik hade ett amfetaminmissbruk bakom sig, ”Så de är lite konstiga” uttryckte han sig samtidigt som han gjorde en snurrgest med pekfingret runt tinningen för att bildsätta vad han menade. De människor jag träffade var inte ett dugg konstiga eller knäppa, utan helt normala fd missbrukare (även om det fanns begåvningssvaga personer som också hade sin praktik alt skyddade anställning på detta ställe). Men uppenbarligen var det ok att som chef inom missbrukarvården i Eskilstuna se på klienterna som ”lite knäppa”, med andra ord stigmatisering.
Jag skulle kunna fortsätta med fler exempel, men jag tror det räcker med ovanstående. Nedvärderingen, föraktet, orättvisorna, diskrimineringen till följd av stigmatiseringen finns obehagligt närvarande i samhället. Och ingenting görs från samhällets håll att förändra det, det är som minister Maria Larsson och hennes experter och rådgivare inte förstår hur det ser ut och vilka konsekvenser det får för människors liv. Kanske är det så att det enda som skulle kunna göra skillnad och förändra detta är om narkotikaanvändning kunde ses som mer normalt, att det skulle bli öppnare med användningen så att människor får lära känna och se narkotikaanvändare oftare, förmodligen skulle bilden förändras då. Precis som attityderna gentemot bögarna och flatorna förändrats när allt fler kommit ut för att anknyta till Alexanders brandfackla. Behovet av förändring finns i alla fall där.
